Min första bruksresa
Visserligen hade jag varit i Lövstabruk tidigare, men det här var mitt första besök på egen hand. Det skedde per cykel som då var ett vanligt fortskaffningsmedel. Jag hade nyligen lärt mig cykla. Vi hade ingen damcykel i familjen utan övningarna hade gjorts på en herrcykel under synnerligen akrobatiska former, nämligen med ett ben under ramen, vänster hand på styret, höger hand med ett fast grepp om sadeln och så förstås fötterna på pedalerna. När man befann sig i den ställningen både man önskat sig en damcykel. När jag nu begav mig av på bruksresan ville jag verka vuxen och satte mig på sadeln även om jag med nöd och näppe nådde pedalerna, vilket gav en mycket säregen åkstil.
Målet för resan var Brukshandeln. Så långt gick allt väl. Ärendet var avklarat. Hemresan kunde börja. Bruksgatan var då som nu cirka en kilometer. Där mötte jag nu ett gäng brukspojkar i min egen ålder. De var inte alls trevliga. Tala om gatlopp. De hade ofantligt roligt åt min åkstil. De stoppa mig genom att hålla i pakethållaren och överöste mig med glåpord. "När nöden är som störst är hjälpen som närmast" lyder ett gammalt ordspråk som stämde in även nu. Inne på Apoteket upptäckte en äldre bruksare min belägenhet och reagerade. När han steg ut på gatan skingrades mina antagonister som agnar för vinden. Och min beundran för fars gamla vänner steg åtskilliga grader.
Självfallet berättade jag inte för någon om vad som hade hänt, det skämdes jag för, men visst kände jag innerst inne mig oerhört förödmjukad och djupt kränkt. Samtidigt tänkte jag att något sådant skulle aldrig kunna hända , hemma i byn, vilket var en tröst. Först på äldre dar kunde jag berätta om det för en gammal skolkamrat. Det visade sig då att han hade varit utsatt för precis samma sak. Jag hade inte varit ensam om det. Fortsättningen på historien blev förstås hur jag skulle agera i fortsättningen. Jag kunde inte helt plötsligt börja vägra uträtta ärenden i bruket. Nu fanns det två alternativ till bruksgatan, nämligen fägatan och vägen bakom kvarnen och Herrgården. Det visade sig mest praktiskt att alternera mellan de två alternativen. Därmed lyckades jag undvika fortsatt smälek. Den här skildrade historien, som kan synas vara bagatellartad, kom säkert att, betyda mycket för mina fortsatta relationer till bruksare under fortsättningskolan, konfirmationen, i fotbollslaget och idrottsutövningen etc. Ja, så var det då !
Yngve Monie 1999