Bruksare och vi andra.
Min farfar - Gustav Monie - var född 1849 i Stenas på Giboda Gård, där han var gårdssnickare. Gibo som det heter i dagligt tal var på den tiden en utgård till Lövstabruk. Han gick i Lövstabruk skola och konfirmerades i brukskyrkan. Han var således en riktig bruksare. Min far - Johan Monie - var också född i Gibo 1875, gick i skola i Lövstabruk och hade den legendariske magister Jonas Jonsson, tillika postmästare, till lärare samt konfirmerad i brukskyrkan av pastor Nilsson 1890. Även han kunde då betraktas som en riktig bruksare. Men efter att ha varit lärling hos skräddarmästarna Alfred Westergren i Kullen och Gustav Lundblad i Masugnskogen samt genomgått tillskärarakademin och varit gesäll hos Skrädderifirman Karlström & Larsson i Gävle, blev nog begreppet bruksare mycket tveksamt för hans del. När han därefter 1904 etablerade sig som byskräddare i Imundbo fanns nog inte ens tveksamheten kvar. Då blev han en av byborna, vilket han var stolt över!
Under alla åren därefter höll min far god kontakt med sin gamla skolkamrat, som bodde kvar på bruket. Jag minna särskilt Karl Broström, som var både skol- och exerciskamrat, när han ibland om somrarna kom cyklande och hälsade på. Cykeln var på den tiden, näst apostlahästarna, det vanligaste fortskaffningsmedlet. Karl Broström var en mycket god berättare som vi barn gärna lyssnade till när han drog sina historier om hammarsmeder och baroner. Baron Manne nämndes ofta och med vis högaktning. Han ansågs ha varit en folklig och duktig karl. (Kunde det ha varit Emanuel De Geer, född 1817?).
Karl Broström förknippades också med Lövsta blåsorkester, där både han själv och några av sönerna var aktiva. De gästade vår by någon gång ibland. Jag minns dem särskilt från några söndagsskolefester som var anordnade i Missionshuset. Då blev det verkligen luft i luckan så väggarna bågnade och vi barn fruktade att taket skulle lyfta och segla bort över gärdet. Men vi blev mycket imponerade över den mäktiga musiken. Och bönhuset står alltjämt kvar och minner om en svunnen epok i byns historia. När vi ungdomar i byn växte upp så kände vi oss nog allt lite underlägsna bruksarna, åtminstone gjorde jag det. Det kanske bottnade i bl.a. en händelse som jag råkade ut för
vid mitt första besök på egen hand i bruket. Jag blev nämligen mobbad av ett gäng brukspojkar och kände mig oerhört förödmjukad och kränkt. Förhållandet mellan de vuxna byborna och bruksarna var inte annat än vad jag kan minnas gott, men nog hade det tidigare funnits en del smolk i bägaren. Som exempel kan nämnas midsommarfirandet på bruket. Som bekant lät baronen då uppföra två dansbanor (laget), en för bruksare och en för vanligt folk. Allt till folkets förnöjelse, men nog markerade väl dessa två dansbanor klasskillnaden ? Och dessutom översitteriet när bruksarna fick dansa på båda banorna i motsats till de övriga. Ja, det var då det !
Yngve Monie 1999