Bruksaren som körde bil sjutton gånger runt jorden.
Det fanns en gång en postförare som bodde i hus nummer sex vid Södra gatan i Lövstabruk. Han började en gång under hammarsmedjans tid att transportera järngods på gamla järnkörarvägen Lövstabruk - Tobo. Dessa transporter hade pågått sedan mitten av 1600-talet och skett med häst och därtill hörande specialvagn. Nu var det andra tider och transporterna skulle utföras med en svenskbyggd lastbil. En lastbil med helgjutna gummidäck plus en eller två släpvagnar med järnhjul. Enligt den tidens mått mätt och trots den tunga lasten och den dåliga vägen kom man upp till den svindlande hastigheten av drygt 30 kilometer i timmen. Den gamla järnkörarvägen var och är alltjämt mycket krokig och drygt tre mil lång. Chauffören på detta ekipage var Johannes Wallberg.
Johannes Wallberg var infödd bruksare och blev med tiden en mycket välkänd, aktad och omtyckt profil både i och långt utanför bruket. År 1923 övergick han till att bli postförare. Hans företrädare var en namne till mig som i dagligt tal gick under namnet "Post Moni'. Han hade skött sin postbefordran med häst och vagn. Johannes tillhörde en yngre generation som var van med det nyare och och modärnare transportmedlet bilen. Hans gamla järnkörarväg blev nu hans postkörarväg fram till pensioneringen 1955. Någon har räknat ut att Johannes under den tiden tillryggalagt en vägsträcka motsvarande jorden runt sjutton gånger.
I en tidningsintervju, som jag tagit del av, har Johannes berättat, att på vintrarna blev det ofta "en lustige dans" i hjulspår och ogrusade kurvor på grund av snö och ishalka och dålig väghållning. Till en början skulle posten befordras alla dagar i veckan, även söndagar. Ersättningen var låg och beräknades på sju resor i veckan, senare sex, även om han inför julhelgerna nödgades göra extra resor. För dessa utgick således ingen ersättning.
Under krigsåren på 1940-talet uppstod ofta problem på grund av brist på gummidäck till bilen. Vid ett tillfälle hade Johannes lyckats förhandla sig till ett däck som tidigare suttit på en hästvagn. Priset var 500 kronor, en avsevärd summa på den tiden. Till råge på allt visade det sig att däcket var så slitet att det höll bara ett par veckor.
De här raderna är avsedda att vara ett äreminne över en bruksare av den allra bästa sorten!
Bruksaren som blev rikskändis.
Det började vid årsskiftet 1916-1917. Då skedde ett stort ägarbyte rum i Lövstabruk. Baron de Geer hade av Kungl Majt erhållit tillstånd att av Lövsta fideikommiss sälja brukshanteringen och stora delar av egendomens jord- och skogsmark till Gimo-Österby bruka aktiebolag.
I god tid innan affären avslutades hade baron de Geer vid en sammankomst i brukets skola informerat anställda och övriga av befolkningen om de förestående förändringarna vid bruket. Han lovade då sina gamla trotjänare att deras tidigare hävdvunna rätt till gratial (pensionsförmåner) även i fortsättningen skulle bestå, vilket han garanterade.
I det kommande köpeavtalet mellan baron de Geer och Gimo-Österby AB tog sig detta löfte och denna garanti sig i uttryck i paragraf sju som hade följande lydelse:
"Köparen skall övertaga alla de ifrågavarande egendomar eller i samband med dem stående åtaganden och förpliktelser och skulder som belöpa sig på tiden efter den 31 december 1916 såsom för eller till dikning, vattenskada, elektrifiering, byggenskap, entreprenader, leveranser, skolor, lärare, sjukhus, läkare, begravnings- och sjukkassor samt i övrigt av vad slag och beskaffenhet det vara må och således jämväl övertaga skyldigheten att utgiva alla nu utgående gratial och pensioner till förutvarande tjänstemän och personal, ävensom de förpliktelser för framtiden, säljaren eller någon av dennes företrädare i fideikommissrätten i sådant hänseende åtagit sig, vare sig dessa utfästelser bero på hävdvunnen sed eller åtagits skriftligen i ägarens eller brukets namn.”
Här hade verkligen baronen skapat ett heltäckande skydd för sina forna underlydande. Men den nye ägaren, det stora och mäktiga Gimo-Österby AB, med den stora och ännu mäktigare Handelsbanken i ryggen, brydde sig inte om att infria de i köpeavtalet åtagna villkoren. Självfallet blev missnöjet och irritationen stor bland bruksfolket över bolagets svek. Det blev en daglig diskussion man och man emellan vad man kunde göra åt problemet. Man var överens om att något måste göras!
Den gamle hedersmannen, hammarsmeden Gustav Boussard, född 1864, lämnade den 3 april 1929 in en stämningsansökan till Uppsala läns norra domsagas häradsrätt på Gimo-Öaterby AB för avtalsbrott. Boussard biträddes av den tidens kändisadvokat Hugo Lindberg. Häradsrätten meddelade dom i målet den 10 februari 1930 och biföll käromålet i alla delar. Bolaget överklagade domen både i hovrätten och i Högsta domstolen, men båda överinstanserna lämnade bolagets besvär utan bifall. Därmed hade Gustav Boussard blivit smått historisk. En enkel hammarsmed, dessutom vallonättling, hade vunnit en rättsprocess mot ett stort och mäktigt bolag. Här hade rättvisan segrat. Gustav Boussard var en mycket god vän till min far och jag minns bur han med glädje och stolthet berättade om de olika turerna under processens gång och det stöd han fått av sin advokat.
Naturligtvis hade denna mycket säregna rättsprocess väckt både den inhemska som den internationella pressens stora intresse, både under själva processens gång och efter det sista domstolsutslaget. Gustav Boussard hade utan tvekan blivit en rikskändis. Det spordes även att tidningar i USA uppmärksammat hans bravad.
Bravad eller kändis hade nog ingen större betydelse för Gustav Boussard. Det viktigaste för honom var att rättvisan segrat. Att både han själv och övriga trotjänare på bruket fått en senkommen upprättelse, både moraliskt och ekonomiskt.
Yngve Monie 1999