3. Blåbärsmossen
Intill mitt föräldrahem Hagalund i Imundbo fanns och finns alltjämt en tämligen vidsträckt mossmark som gick under benämningen Blåbärsmossen, även om det inte bara växte blåbär där utan även hjortron och lingon. Skörden av hjortron inskränkte sig som regel till ett par liter varje sommar, såvitt inte frosten infunnit sig under blomningen. Dessa betingelser gällde förstås även för blåbär och lingon. Men en gynnsam blomning gav rika skördar av dessa bär. Det var särskilt blåbären, som var så begärliga för bruksarna. Bären mognade som regel i mitten av juli månad, och då kom brukets kvinnor cyklande i långa karavaner. "Nu är brukskärringarna här igen och roffar åt sig våra blåbär”, hette det. Allemansrätten var inte så känd då. Med min kompis Ivar, som var granne och tillika en kusin till mig, diskuterade lämpliga åtgärder mot inkräktarna. Vi ansågs vara byns minivärstingar och tyckte att det ankom på oss att göra något. En dag när vi fått planerna klara beslöt vi oss för att bedriva en visa form av försöksverksamhet, som det heter nu för tiden. Blev resultatet lyckat skulle vi fort sätta i större skala. Den här dagen kom bara två bärplockare, det var lagom för oss. Som vanligt placerades cyklarna invid byvägen innan de gick ner i mossen. Vi var klara till aktion. Vår plan gick ut på att släppa ut luften ur cykelhjulen. Och det gjorde vi, i fantasin såg vi brukstanterna i fortsättningen efter vår senarelagda offensiv kom dragande med cyklarna på tomma däck den tre fjärdingsväg långa vägen hem till bruket. Det skulle ta bort lusten efter "våra" blåbär. Det visade sig snart att vi gjort oss skyldiga till ett ödesdigert misstag. De två bärplockande tanterna var nämligen inga bruksare utan kom ifrån ett betydligt närmare håll. Vi kände dem och de kände oss. Det blev för oss ingen trevlig eftermiddag, men trots pinliga förhör så klarade vi oss genom att blåneka. Det var en säker metod. En annan var att skylla på varann. Nu har det visat sig att vi var före vår tid, även de riktiga brottslingarna använder numera samma metoder.
När jag nu på ålderns hört erinrar mig den här historien kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Han hade inte heller några onda avsikter med sina hyss. Vi ville bara skydda byns eller våra intressen gentemot bruksarna. Vi tänkte rätt, men det blev fel, såsom det ofta blir här i livet.
Yngve Monie 1999