Folkrörelseepoken I
Folkrörelserna i vårt land kom samtidigt med industrialismens genombrott under senare delen av 1800-talet. Årtiondena runt sekelskiftet var mycket händelserika i hela Europa, inte minst i Sverige. Bildningshungern var stor hos människorna och man önskade och krävde förändringar i samhället, som dittills varit synnerligen statiskt. Det intressanta var att man inte bara satt och väntade att förändringarna skulle komma uppifrån, utan man slöt sig samman i organisationer och själva påbörjade förändringsarbetet. De fyra stora folkrörelserna var arbetar-, frikyrko-, idrotts- och nykterhetsrörelsen. Man kan lugnt påstå att dessa var grunden till ett helt nytt samhälle som efter andra världskriget utmynnade i begreppet Folkhemmet, som vi i min generation hade förmånen att fostras och leva i.
I en by som Imundbo med självägande bönder märktes inte mycket av arbetarrörelsen, vare sig av den fackliga eller av den politiska grenen. Men från Lövstabruk har jag ett om än dunkelt minne. I mitten av 20-talet utbröt en stor lantarbetarstrejk. Svenska lantarbetarförbundet bildades 1918. Efter första världskriget steg priserna och det blev dyrtid medan lantarbetarlönerna i stort sett förblev Oförändrade. Trots att lantarbetarna själva var sysselsatta inom livsmedelsbranschen hade de stora bekymmer med att kunna försörja sina familjer. Efter misslyckade förhandlingar där man krävt några ören mer i timlön, tog förbundet ut sina medlemmar i strejk, även i Lövstabruk och Gibo. Min fars bror som arbetade vid Gibo tog en mycket aktiv del i strejken och höll oss väl informerade om dagsläget. För oss som man kan säga satt på parkett blev det några mycket spännande veckor.
De strejkande samlades om dagarna i Lövstabruk och demonstrerade genom att marschera fram och åter på bruksgatan sjungande kampsånger ackompanjerade med oljud från velocipedernas ringklockor. Stämningen var hög och optimismen stor. Det som nyligen bänt i vårt östra grannland hade kanske
smittat av sig. Arbetarrörelsen var på frammarsch. Och nog skulle det väl för vår del räcka till några futtiga ören mer i timmen. Men så blev det nu inte.
Strejken slutade i nederlag. Jag minns min farbrors stora besvikelse. För en del slutade det med att de blev svartlistade i brukshandeln. Lantarbetarna förblev en låglönegrupp och inte heller kunde drömma om vad som skulle ske under kommande decennier med nödhjälpsarbete, ett världskrig med inkallelser och ransoneringar.
Folkrörelseepoken II
Frikyrkorörelsen kom till byn tidigt. Redan 1900 stod ett missionshus färdigt att tagas i bruk av ortens Missionsförsamling. När missionshuset byggdes hjälptes hela byn åt, bönderna med timmer och annat virke, övriga med pengar eller dagsverken. Mellangården hade skänkt tomtmarken. Missionshuset blev ett centrum för bygdegemenskap och kulturella aktiviteter. Där gick vi barn i söndagsskolan, där såg vi skioptikonbilder, men även våra första rörliga bilder, som det hette då. Genom predikanten, ofta gästande missionärer, fick vi utblickar bortom det egna landets gränser och hörde talas om och såg bilder på de svarta afrikanska barnen.
Begreppet ekumenisk, som helt enkelt bara betyder all männerlig, kom i var mans mun under 1920-talet genom vår dåvarande ärkebiskop Natan Söderblom, som både nationellt och internationellt arbetade för samverkan mellan de olika trossamfunden.
Det var en stor dag i både missionshusets och byns historia när ärkebibiskopen Natan Söderblom 1924 kom på besök. Han kom i vanlig svart prästdräkt med sina ärkebiskopsinsignier, ett guldkors i en guldkedja runt halsen. Vad han sade eller predikade om i missionshuset har jag inte den ringaste aning, men guldkorset var fascinerande. Det minns jag!
Året därpå hölls det stora internationella ekumeniska mötet i Stockholm och 1930 erhöll Natan Söderblom Nobels fredspris. Det var året innan han dog.
Nykterhetsrörelsen hör också till de fyra stora folkrörelserna. Året 1909 var ett märkligt år i m ånga avseenden. Det var storstrejkår med flera månaders rusdrycksförbud i landet. Den gryende nykterhetsrörelsen fick vind i seglen och utnyttjade medvinden. Det var nämligen så att det partiella rusdrycksförbudet, hur kort tid det än varade, hade medfört en del mycket positiva effekter såsom markant minskade fylleriförseelser, färre våldsbrott, mindre alkoholbetingade
familjekonflikter, minskade utgifter för fattigvård (det hette så då) etc. etc. Man fick tillstånd en mycket stor och omfattande undersökning rörande svenska folkets inställning till ett permanent rusdrycksförbud. Det visade sig att 92,2 procent stödde denna tanke. Det var då det. Drygt tio år senare hade vinden vänta vilket vår första allmänna folkomröstning 1922 visade.
Vad hade då hänt under dessa tio är? Jo, läkaren och debattören Ivan Bratt hade lanserat helt nya idéer inom alkoholpolitiken, nämligen ransonering istället för förbud. Dessa idéer anammades och omsattes i ett ransoneringssystem som gick under namnet Bratt - eller motbokssystemet som varade ända till hösten 1955. Nu i efterhand kan man bara konstatera, att det skulle bli den nyktraste epoken i landets historia.
Åter till 1909. En höstkväll det året, närmare bestämt 26 november, samlades i Imundbo några intresserade personer för att diskutera möjligheterna till att bilda en nykterhetsförening. Resultatet blev Imundbo blåbandsförening och tre av de närvarande var Gustav Lövkvist, Emil Sandström och Hilmer Sikberg. Tidpunkten var väl vald och intresset för verksamheten var stor. Som mest hade föreningen ett 70-tal medlemmar rekryterade från drygt ett 25-tal familjer. Blåbandsföreningen fick ett mycket gott samarbete med missionsförsamlingen och hade förmånen att få använda missionshuset rom sin samlingslokal. Dessutom fick de placera ett bibliotek där som stod öppet varannan söndag för utlåning till allmänheten. Denna samverkan fick stor betydelse för den tidens kulturliv i byn. Så skedde både i Ingstarbo och i Lövstabruk och på många andra platser runt om i landet, vilket med rätt eller orätt gav blåbandrörelsen en halvreligiös prägel.
På landsbygden förekom ofta samarbete mellan olika ideella organisationer. Tillkomsten av Folkets hus i Lövstabruk är ett bra exempel på detta. Där kunde sju olika föreningar samsas om denna uppgift, även om LO:s tusenlapp blev ett verksamt kitt. Trots min ringa ålder minns jag en söndagsmorgon, troligen 1923, att vi fick besök av en bruksare som bönade om bidrag till folketshusbygget. Min far som saknade timmer, annat virke eller pengar, skrev på några dagsverken.
Utöver de fyra stora folkrörelserna förekom andra mindre lokala eller regionala. En av dem var badhusrörelsen. Utan tvekan var det hälso- och hygienmotiv som nog var drivkraften. Vid en undersökning i en mellanstor svensk stad visade det sig att endast två familjer ägde ett badkar. Under åren 1932-34 planerades och genomfördes en ombyggnad av en gammal smedja i Lövstabruk till en badinrättning. Även då fick vi besök av en bruksare och far skrev på fem dagsverken. Då var jag så pass golik (vuxen) att jag kunde arbeta som hantlangare åt en byggnadssnickare.
Folkrörelseepoken III
Idrottsrörelsen kom stort vid sekelskiftet, alltså för hundra år sedan. Till en början var det i städerna som den växte fram. Så småningom kom den till landsbygden och mötte där ordentligt motstånd. Man ansåg att det dagliga arbetet i skog och mark gav tillräcklig motion för kroppen. Som bekant bildades idrottsföreningen i Lövstabruk först 1920. Den fyllde således sextio år 1980 och gav då ut en jubileumsskrift. Vid genomläsningen av den får man intrycket att föreningen under de tio första åren rekryterade enbart bruksare som medlemmar. År 1930 blev min äldste bror Bertil medlem. Kuriöst nog vid samma sammanträde som Carl de Geer. Båda var mycket fotbollsintresserade men nådde aldrig längre än till B-laget, Carl som målvakt och Bertil som vänsterinner. Som bekant nådde Carl de Geer betydligt längre i en helt annan sport, nämligen som ordförande i Svenska Tennisförbundet.
Jubileumsskriften 1980 är intressant och en underhållande läsning. Den vittnar om ett oerhört stort intresse och stor aktivitet inom idrottens olika områden redan från början och hur man med små medel lyckades att engagera många för den nya framväxande folkrörelsen. Det finns också några humoristiska inslag från föreningens första år. Trettondagsjul 1921 hade man anordnat en fest och bestämt entréavgiften till femtio öre för medlemmar, och en krona för övriga, men man glömde samla in avgiften. När fadäsen upptäcktes uppdrog styrelsen några dagar senare åt Hjalmar Larsson att i efterskott inkassera avgifterna. Vilket pinsamt uppdrag? Vid ett annat tillfälle beslöt styrelsen till medlemmen Hammarbom inköpa en ny hammare som ersättning för en tidigare bortslarvad hammare.
Föreningens genom åren knapra ekonomi kan i korthet beskrivas med följande exempel. Inträdesavgiften till fotbollsmatcherna var trettiofem öre 1934. Ett beslut som togs 1940, som gynnade eller drabbade min generation, var att föreningens skidåkare som tävlade på annan ort skulle få en krona i traktamente. Det räckte möjligen till en varm korv med bröd på den tiden.
Under idrottsföreningens uppbyggnadsperiod de första tio åren var det två personer som växte fram som verkliga pionjärer och stora idrottsledare, nämligen Gottfrid Skytt och Hjalmar Larsson, två personligheter som i nästa mening kompletterade varandra. Gottfrid lugn och strateg, Hjalmar impulsiv och idérik, båda besjälade av idrottens ide och framgång. Ett intresse och idealitet som följde dem livet ut!
Fotbollen i Imundbo började under mycket blygsamma förhållanden, nämligen På vår lagårdsbacke bland stenar och koblarror. Bollen var gjord av, ett nystan mattrasor insytt i säckväv, som rätt snart nöttes ut så mattrasorna fick fritt spelrum att virvla runt våra ben. Efter en tid köpte vi en riktig fotboll av läder från Åhlen & Holm i Stockholm. Den kostade tolv kronor. Vi var många som älskade att sparka boll och det räckte med att sala femtio öre per man. Tyvärr var inte lädret av bästa kvalité så bollen blev efter några omgångar mer oval än rund. Men det gjorde ingenting. Den nya planen vi kommit över vid Bovreten var inte så bra den heller. Visserligen var den större än den tidigare men hade också större stenar och en hel del koblarror. Trots allt blev vi ändå allt flitigare fotbollssparkare.
De ljusa sommarkvällarna inbjöd till allt längre träningspass. Det blev dock söndagarna som för oss blev de stora fotbollshelgerna. Då kunde vi samlas redan efter frukost och sparka och stå i till sena kvällen, möjligen med någon kort rast mitt på dagen för nödvändigt näringsintag. Nog gick det åt mängder med kalorier alltid.
Nästa etapp i utvecklingen var när vi av patron Eriksson fick arrendera ett stycke mark intill trösk ladan i Gibo. Därmed hade vi fått en nästan riktig fotbollsplan utan stenar, inga koblarror och av nästan reglementsenlig storlek. Detta blev dock både vår lycka och olycka. Många av oss hade blivit vuxna eller åtminstone halvvuxna. Vi började få vidare vyer. Många eller en del av oss trodde sig kunna platsa i brukslaget. Men det visade sig vara en mycket fåfäng tanke. Om någon av oss någon gång fick spela så var det som reserv. Trots allt hade jag lyckats få en egen supporter i skräddarmästaren Adolf Dannberg. Han hejade alltid, om det nu var av kollegiala skäl till min far som också var skräddare, vad vet jag. En söndag när man inte lyckats få fullt lag tvingades jag mer eller mindre att ställa upp. Jag fick låna ett par något för stora skor och ett par smutsiga strumpor. Attiraljer som man av princip håller sig med egna. Nu blev resultatet skavsår, blodförgiftning och en veckas vistelse på sjukstugan. Det blev en snopen sorti på en synnerligen knackig fotbollskarriär.
Lövstabruks fotboll hade i gången tid många fina och duktiga spelare. Här vill jag nämna fyra av dem. Nummer ett är utan tvekan Knut Sågström med
smeknamnet Knutte. Han var född och uppväxt vid Stora Gatan 4.5 i Lövstabruk. Han var en gudabenådad dribbler och som center lagets skyttekung. Tyvärr stäcktes hans lovande fotbollskarriär i en bortamatch mot Västland hösten 1930. Han skadades och miste synen på ena ögat. Händelsen väckte bestörtning i vida kretsar. Fotbollsförbundet lämnade ett relativt stort belopp till rehabilitering. AIK i Stockholm/Solna hörde också av sig.
De tre övriga som är värda ett omnämnande enligt min synpunkt är Henry Hübinette, en mycket skicklig målvakt, Hjalmar Larsson, högerhalv och lagets strateg som hördes vida omkring, och Kalle Skoglund, centerhalv, säker, slitstark med stor aktionsradie.
Till sist skall jag nämna två av de största supportrarna till fotbollen under min tid. Den ene är skomakarmästaren Johansson l Hällbo som hade två söner som spelade i lövstalaget. Den andre är skräddarmästaren Adolf Dannberg. De två infann sig alltid till hemmamatcherna. Med åren hade de förskaffat sig en imponerande kunskap om det egna och ortens övriga lag som kom på besök. De var faktiskt sakkunniga kommentatorer. Vi ungdomar kunde i bland tycka det vara intressantare att lyssna på dem än att se på matchen.
Folkrörelseepoken IV.
Ungdomarna i byn blev tidigt intresserade av friidrotten. Vår lagårsbacke blev även här ett centrum för längd-, höjd- och stavhopp. En lämplig stör med visa tyngdförstärkning fick duga som spjut och en sten som kula. Sprintersträckorna var lätta att mäta upp. Värre var det med medeldistanserna, men man fick anpassa sig efter förutsättningarna som fanns, Man mätte upp 750 meter på långängsvägen och fick tvärvända vid en kavelbro över ett dike och sprang tillbaka till startpunkten, därmed var 1500 metersdistansen avklarad. När det gällde diskusen blev den, såvitt jag minns, ett olöst problem. Det var en begränsad grupp av fem å sex pojkar som gjorde upp om den inbördes rangordningen i de olika grenarna. Min mycket subjektiva bedömning var att min äldste bror Bertil var bra på stavhopp med hård konkurrens från kusin Emrik. Min andre bror Herbert var bäst i löpning men hade en jämbördig konkurrent i Elov från, Bovreten. Jag själv var alldeles för liten för att få vara med och leka med de stora pojkarna. Men jag var nyfiken och intresserad och fick en mycket positiv inställning till all idrott.
För min del blev det under tonåren mest fotboll och skidåkning. Skidlöparmärket i dess olika valörer var på den tiden mycket uppskattat av oss ungdomar. När det gällde friidrotten var vi från byn mest åskådare när Lövstabruks IF anordnade sådana tävlingar. Jag minns särskilt sommaren 1931 då man ordnat en tävling i tiokamp. Det var bara bruksare som deltog i tävlingen och lustigt nog var de flesta också fotbollsspelare. Deltagarna i tävlingen imponerade på mig med sin allsidighet och spänst, men jag saknade en av mina idoler, en ung ljus och lång kille, huvudet högre än de flesta. Han hade flyttat något år tidigare och tagit anställning vid ett norrlandsregemente. Den här sommaren fick han vara med om betydligt allvarligare händelser än tiokampen i Lövstabruk. Jag skall återkomma till honom.
Åter till tiokampen. Segrare blev Birger Johansson (ytterhalv), tvåa Knut Sågström (center) ocn trea Henry Hubernette (målvakt). Här gjorde således
fotbollslaget en god insats. Mitt eget intresse för friidrotten väcktes på nytt under min militärtjänstgöring vid F1 i Västerås. Där fick vi som var intresserade möjlighet till träning och lokala tävlingar. Under beredskapsåren var vi ett gäng värnpliktiga som fick åka runt och representera Flygvapnet på en del stadslöpningar. Samtidigt representerade jag som civilist Gävle godtemplares idrottsklubb (GGIK).
GGIY hade ett bra friidrotts lag utan några framstående stjärnor. Klubben blev mest känd för sitt Ishockeylag (Godisarna) med bröderna Öberg Storstöveln och Lillstöveln - och många andra kända landslagsmän. Gävle hade många klubbar och idrottsföreningar som utövade friidrott och både sig emellan klubbmatcher som var mycket stimulerande för utvecklingen. Den största och främsta föreningen var Gävle IF med många idrottsmän på elitnivå. De två mest kända blev Gunder Hägg med många världsrekord och Henry Eriksson med en guldmedalj på olympiaden i London 1948. Gunder Hägg kom till Gävle 1941 och debuterade för Gävle IF på våren samma år i ett distriktmästerskap i terränglöpning korta banan (4000 meter). Jag hade nöjet att vara anmäld till samma tävling av min klubb. Gunder Hägg vann och Henry Eriksson blev tvåa. Hur gick det då för mig? Jag brukade betrakta mig som en medelmåtta och den här gången stämde det bra. Vid målgången hade jag ett drygt tiotal före mig och lika många bakom mig.
Under 1940-talet hade inte idrotten ännu hunnit bli så penninginfekterad som den är i dag. Idrottsmän på elitnivå blev alltid inbjudna till olika idrottsevenemang av andra klubbar. Ofta ställde man då som villkor från den egna klubben att även några andra av klubbens idrottsmän skulle få följa med på fri resa etc. På så vis fick även vi medelmåttor komma ut och tävla. För oss anordnades då nybörjartävlingar eller B-finaler. Om man då hade lyckats bra på tävlingen kunde man dagen efter l ortstidningens referat få veta att man var ett lovande ämne, vilket fick räcka, särskilt om man hade fått några år på nacken. Journalister har alltid varit sig lika!
Från mina idrottsår har jag förstås många och roliga minnen. Jag skall här berätta ett av mina bästa och finaste minnen. Under mina två sista aktiva år tävlade jag för Matteuspojkarna i Stockholm. Våren 1946 fick storklubbarna i Danmark och Sverige inbjudan att deltaga i Holmenkollenstafetten i Oslo. Den anordnades av idrottsklubben Tjalve och tidningen Aftenposten i Oslo. Det var den första internationella tävlingen i Norge efter fredslutet. Vi svenskar var ofina nog att lägga beslag på de tre första platserna l tävlingen. Vi svenskar som sluppit kriget, vi svenskar som kunnat träna och tävla nästan normalt medan våra bröder i Norden haft allvarligare spörsmål att ägna sig åt. Nog kändes det konstigt, men tävling är tävling, sa man. I prislistan stod Örgryte som etta, Matteuspojkarna tvåa och Mode trea. Prisutdelningen blev högtidlig och skedde på Bisslet inför 14.000 åskådare med kungligt inslag med kronprinsessan Märta som prisutdelare. Det gick inte att ta miste på norrmännens hjärtlighet och glädje över att åter få vara med i idrottsleke. Det var något att minnas!
Nu skall jag återkomma till min ungdoms Idol från idrottsliga övningar i Lövstabruk. Han hette Emil "Kicken" Strandmark, uppväxt i Lövstabruk och hade idrotten i kroppen. Han hade tagit anställning vid ett norrlandsregemente, som just våren 1931 kom att spela en viss roll i samband med Ådalskravallerna. Efter militärtjänsten fick Kicken arbete i Sandviken och blev arbetskamrat med Knut Sågström och min bror Bertil. Redan under det militära hade han börjat spela handboll och utvecklade sig i Sandviken till en mycket skicklig elitspelare. Enligt tillfälligheternas spel kom jag att träffa Kicken vid två tillfällen. Första gången var när jag 1938 gjorde min värnplikt vid F1 i Västerås. Västerås hade ett bra handbollslag och hyrde flottiljens gymnastiksal för sina hemmamatcher. En söndag när Sandviken kom på besök fick jag se Kicken i full aktion som strateg och stor målskytt. Sammanträffandet efter matchen blev hjärtligt och slutade, om jag inte minna fel, med fika nere på stan.
Andra gången vi stötte samman skedde tio år senare på tåget Stockholm- Malmö. Vi hade mycket att tala om vad som hänt under denna tioårsperiod. Kicken hade slutat med handbollen och jag hade året innan lagt spikskorna på hyllan, som det heter. Vi var således båda fördettingar. Kicken stag av i Katrinenolm där han skulle studera teknologi och jag fortsatte mot Lund i Skåne.
Yngve Monie 1999