Gåvastbo folkskola
På adelns storgods och vid järnbruken inrättades redan på 1600-talet skolundervisning för de anställdas barn. I första hand fick barnen lära sig läsa, men eftersom religionsundervisningen ingen var mycket viktig på den tiden, blev Martin Luthers katekes huvudlärobok ända in på 1900-talet. Skrivkonsten kom först i tredje hand. Duktiga och försigkomna elever kunde påräkna anställning vid godsets eller brukets förvaltning. Så skedde också vid Lövstabruk.
Enligt 1842-åre folkskolestadga föreskrevs allmän skolplikt för alla barn i hela landet och skolgången måste påbörjas före nio års ålder. Och lärarna skulle ha föreskriven utbildning. Genomförandet tog tid, inte minst på grund av låg kapacitet inom lärarutbildningen. Det gick dock snabbare i städerna än ute på landsbygden. Där fick man ofta nöja sig med en gammal avdankad indelt soldat som lärare.
I Österlövsta församling södra del toga den första skollokalen Håkansbo folkskola - i bruk 1872. Drygt trettio år senare byggdes Gåvastbo folkskola som togs i bruk 1905. Dess upptagningsområde var vidsträckt och omfattade följande orter. Gåvastbo, Snåret, Kvarnbo, Näsmo, Körbo, Källviken, Bystaden, Murars, Knappens, Randala, Håkansbo, Sandgropen, Högberget, Storgubben, Gibo, Bovreten och Imundbo. Här fanns nu en undervisningslokal med en lärare. Skolformen var en B-skola med sexårig skolgång och intagning av nya elever vartannat år. Läraren hade ansvaret för tre klasser. När hon hade muntlig undervisning för en klass fick de två övriga arbetsuppgifter som de fick lösa på egen hand. De tre klasserna omfattade som regel ett 25-tal elever. Det ställdes således stora krav på lärarens fantasi och organisationsförmåga att undervisa så många elever på tre olika utbildningsnivåer.
Min klass som började skolan 15 augusti 1924 avslutade denna utbildning 2 maj 1930. Hela tiden hade vi en kvinnlig lärare som hette Tora Jansson en syster till Rikstelefonväxelföreståndaren i Lövstabruk - Hulda Jansson. När man så här långt efteråt ser tillbaka på skoltiden, kan jag inte minnas annat än att disciplinen l klassen och l skolan i övrigt var mycket god. Skolagan fanns förstås kvar på den tiden och även verktygen om den behövde tillämpas såsom rotting, pekpinne och linjal. De lindrigare och mindre våldsinspirerade straffen var att stå i skamvrån eller att få sitta kvar efter skoltidens slut för dagen. Under mina sex år utdelades det strängaste straffet stryk bara en gång och det drabbade en pojke i den lägre klassen. Straffet utdelade i korridoren och utan vittnen. Av skriken att döma var det hårda bandage och vi som lyssnade bedömde det som misshandel. Dessutom hade vi inte en aning om varför han fick stryk och det sade sig offret inte känna till heller. Vi satt i dubbelbänkar två och två. Min grannpojke, tillika kusin, och jag satt i samma bänk. Och av någon outgrundlig anledning hade fröken placerat oss längst fram närmast katedern, så hon hade oss under ständig kontroll. Nackdelen för oss var att vi inte kunde se vad som hände bakom oss. Hemma i byn var vi två något av minivärstingar, men genom det sociala tryck fröken utövade på oss blev vi nästintill mönsterelever. Men jag minns att vi hade väldigt mycke att prata om, vilket var förbjudet under lektionerna. Ibland blev vi upptäckta och då blev det skamvrån.
På den tiden hade vi aldrig hört talas om något som hette skolskjuts. Alla fick traska skolvägen till fots i ur och skur. De regniga och ruskiga dagarna minns man mest genom ständigt våta fötter på grund av otäta läder kängor. Gummistövlarna kom några år senare. Men i övrigt var alla dagar soliga och vackra. Tänk när våren kom med tussilago och sommarlov i sikte.
Vi hade inte hört talas om skolbespisning heller. I ryggsäcken hade man med sig en dubbelmacka ev hembakat knäckebröd med korv eller vändstekt ägg som mellanlägg samt mjölk i en vichyvattenflaska med den tidens typiska patentkork. Mackan förtärdes i korridoren där vi också hade hängt våra ytterkläder. Men där fanns också fyra hedersplatser, nämligen på locket till vedlåren. Det var tradition att de platserna besattes av de fyra äldsta sista klassarna. Jag hade oturen att komma på femte plats. Och min bänkkamrat hade ännu större otur. Han var två dagar yngre än mig och kom först på sjätte plats. Trots alla oturliga omständigheter var vi mycket goda vänner och såg helst att två av åldringarna blev sjuka samtidigt så vi kunde inta våra statusplatser tillsammans.
Efter skoldagens slut på fredagarna hade fröken bull- och saftkalas som belöning till de elever som på något sätt hjälpt henne. Även hon hade vedeldning och det var för det mesta någon från vedlårsgänget som fick hjälpa henne och bära in vaden, såvitt inte hennes piga hade gjort det. De blev inbjudna. Övriga som blev med på kalaset hade haft med sig något hemifrån såsom frukt, bröd, smör, ägg och sådant som passade in i lärarinnans hushåll. Vi som inte hade så mycket att ta av hemma fick tjata till oss några ägg ibland som inträdesbiljett till saftkalaset.
Precis som alla andra barn i hela landet tyckte vi att sommarlovet var det bästa på hela skolåret, även om vi innerst inte trivdes bra med vår skola och vår fröken. Men sommarlovet gav oss känslan av frihet. Solen sken alla dagar, även om det kom en regnskur ibland, men den gick fort över liksom åskskurarna. Den rensade luften, sa man. Vår klass bestod av tio elever när vi började skolan. Vi var nio kvar vid avslutningen. Den tionde hade drabbats av tbc som var den
tidens gissel, inte minst när det gällde barn. Även efter skol-avslutningen var klassen väl sammanhållen genom fortsättnings-skolan och konfirmationsundervisningen. Därefter dröjde det ända till 1985 innan vi träffades tillsammans igen då med våra respektive livskamrater. Dessa träffar har vi fortsatt med varje år sedan dess. Vi samlas på årsdagen av vår första skoldag den 15 augusti till lunch som regel på Lövsta Värdshus. Därefter fortsätter samvaron hos någon av oss som bor på orten och kring kaffetåren och våra gamla gemensamma minnen. Även om klassen glesnat något under åren
som gått, har vi som finns kvar för avsikt att fortsätta även efter millenniumskiftet.
Fortsättningsskolan
Någon gång i slutet av 1920-talet fick vi de s.k. fortsättnings-skolan. En skolform som inte var älskad av någon, vare sig av elever eller föräldrar. Den ansågs var helt onödig. Hade man slutat folkskolan, särskilt om man dessutom var konfirmerad, då var man vuxen och mogen att arbeta och göra rätt för sig. Det gällde särskilt bondpojkarna, de behövdes hemma på gården.
Om det nu var någon fördel med fortsättningsskolan, så var det att den pågick endast under sex veckors tid två år i rad. För vår del var undervisningen förlagd till Lövstabruk och omfattade avgångsklasserna från Lövstabruks-, Gåvastbo- och Ingstarbo folkskolor. Den startade i början av maj månad 1930 och pågick framemot midsommar. Under den tiden lärde vi oss fylla i postens olika blanketter såsom att prenumerera på Upsala Nya Tidning eller kanske Östhammars Tidning. Därefter fick flickorna lära sig hand- och hushållsarbete. Vi pojkar som redan hade vårgrävt trädgårdslanden hemmavid, fick nu också lära oss gräva magistern trädgårdsland också. Det var förstås ingen större skillnad, möjligen att hans land var något mer igenvuxet än våra egna. I övrigt kan jag inte minnas att vi fick lära oss något som vi inte redan kunde.
Vår lärare magister Johansson var dalkarl och ansedd vara en riktig karlakarl. Det ansåg han nog sig själv vara också. Dessutom hade han acklimatiserat sig som upplänning och uppträdde mer som bruksare än bruksarna själva. Det tog sig olika uttryck. Som exempel kan nämnas sättet att betrakta och sortera oss elever. Hans elever från den egna folkskola placerades i första divisionen, för att nu tala fotbollsspråk, eleverna från Ingstarbo kom i den andra, de hade ju ändå haft en manlig lärare, och vi från Gåvastbo som hela tiden haft en kvinnlig lärare hamnade sist och i tredje divisionen. Det bekräftades också när vi fick våra slutbetyg. När de andra fick differentierade betyg efter graden av förvärvade kunskaper, fick vi ett slutstruket godkänt (B) i alla ämnen. Vi skämdes! Jag protesterade genom att riva söder det i små, små bitar. Ett sådant betyg gick inte att visa upp för någon.
Vid en jämförelse med folkskolebetyget skulle det vittna om ett ganska stort kursfall.
Fanns det då inget som var positivt med fortsättningsskolan? Jo, tre saker: fotboll, bad och skolresa till Stockholm. Vi sparkade boll på alla raster och även efter skoldagens slut. Bada gjorde vi som regel i kanalen. Kanalen låg då som nu bortom Mälteriet. På den tiden var den fylld med vatten om vårarna. Det var uppfriskande med ett dopp efter fotbollen och före cykelfärden hem till byn.
Skolresan till Stockholm blev förstås den stora begivenheten och en minnesrik avslutning på fortsättningsskola och skolåren över huvudtaget. Färden gick med buss och jag minns alldeles särskilt när vi passerade Gamla Uppsala och på riktigt fick se dess gamla kyrka med den typiska silhuetten som vi var så väl bekanta med från pärmen till våra räknehäften.
Vi skulle vara borta tre dagar och två nätter. Övernattningen skedde på Klara folkskola mitt i stan. Det var den tidens vandrarhem om somrarna för besökande skolklasser. På dagarna var vi i ständig rörelse, gående på storstadens gator till eller ifrån de olika sevärdheterna, såsom Skansen, Grönalund, Museerna etc. Vi fick också uppleva teknikens under i form av en neonskylt vid Slussen, nämligen Stomatolskylten som tändes och släcktes i samband med att tandkrämen ströks på en tandborste. Det hade vi aldrig sett förut. Skylten var under många år borta men kom åter till sin ursprungliga plats i samband med en filminspelning som skulle skildra staden från förr.
Ett annat minne som etsade sig kvar i minnet var mötet med några gatuarbetare som vi stötte på en dag under våra vandringar. De frågade oss om var ifrån vi kom och vi upplyste dem förstås med stolthet att vi kom från Lövstabruk. Döm om vår förvåning när det visade sig att de inte hade en aning om var detta en gång i tiden landets största järnbruk låg någonstans. Tala om nollåttor, ett begrepp som inte fanns då, men nog gick våra tankebanor i den riktningen.
Konfirmationen
När vi hade klarat av folkskolan och halva delen fortsättningsskolan var det dags med konfirmationsundervisningen. Vi var ett trettiotal deltagare och de flesta kände varandra ganska väl. En del av oss hade gått i söndagsskolan tillsammans. Där hade jag fått min första kristendomsundervisning men den var rätt omfattande även i folkskolan på den tiden. Katekesen som en gång i tiden varit huvudlärobok hade spelat ut sin roll som sådan. Vi samlades nu en dag i veckan under ett halvt år. Det blev en grundlig repetition av bibelns liknelser och berättelser. Vi fick lära oss kyrkans historia och Gudstjärnstorning. Hemläxorna omfattade rom regel en mängd psalmverser som vi skulle kunna utantill. Det ingick också i undervisningen att närvara i högmässan om söndagarna. Då fick vi sitta i hammarsmedsbänkarna, en statussymbol mellan baron och övriga församlingen.
Som konfirmationslärare hade vi pastor Arne Hassler, en snäll och timid skåning, som var omtyckt av alla. Sista lektions dagen ägnades åt själva konfirmationsritualen. Pastorn nämnde också som i förbigående att han inte givit oss någon sexualundervisning inför vuxenlivet utan hänvisade oss till våra föräldrar eller till våra eventuellt äldre syskon. Jag är helt övertygad om att ingen av oss vände sig till föräldrarna därom. Han gav oss ytterligare ett råd, nämligen att varje dag i våra liv läsa ett kapitel ur bibeln. Förmodligen var det få av oss som följde det rådet, men jag gjorde det under ett års tid. Det gav mig oanade kunskaper som mer än väl kompenserade pastorns bristande sexualundervisning. Men det fanns även trista avsnitt såsom de långa släktkrönikorna i moseböckerna. Skapelseberättelsen var vacker men fördunklades så småningom av realiteterna i Charles Darwins teorier om arternas uppkomst. När vi efter ett halvår gått och läst, som det hette, var det dags för konfirmationsförhöret pingstaftonen 1931. Då skulle vi stå på
gånga, vilket betydde att vi stod två och två i rad på kyrkans mittgång medan pastorn förhörda oss om våra kristendomskunskaper. Stämningen var god och gemytlig. Vi konfirmander var beredda att dagen därpå gå fram till nattvarden. På pingstdagen var det soligt, varmt och högtidligt. Kyrkan var klädd med
På pingstdagen var det soligt, varmt och högtidligt. Kyrkan var klädd med björklöv och nyutslagna blommor. Flickorna var klädda i nya vita
klänningar som framhävde deras vuxenhet. Vi pojkar var förstås klädda i mörka cheviotkostymer med långbyxor, troligen för första
gången. En av våra kamrater ansågs av sina föräldrar vara för kort i växten för denna manliga utmärkelse. Min förhoppning var och är
att han trots detta kände sig lika vuxen som vi övriga.
Yngve Monie 1999