TOMKAT.SE

Sörgården (Södergrens)

Detta är en av de tre äldsta gårdarna l byn. Det sägs till och med att det en gång i tiden funnits en Gästgivargård här. Uppgiften har dock inte kunnat bekräftas. Någon gång under 1800-talet delades gården mellan två bröder, förmodligen i samband med ett arvskifte. Den ene brodern lät uppföra erforderliga byggnader på sin nya gård ett par hundra meter österut (A:l). Brodern som blev kvar på huvudgården gick för mig okända öden till mötes. Under alla förhållanden kom gården under ett okänt antal år att ägas av Gimo-Östenby AB, som hade gården utarrenderad. Den siste arrendatorn hette Karl Södergren, som var en mycket god vän till min far. De båda gubbarna träffades ibland, oftast på söndagarna, då de gjorde sina inspektionspromenader runt ägorna för att se hur årets grödor artade sig. Det hände också ibland att de efter väl förrättar värv, särskilt om skörden syntes bli god, tog sig eller ett par kaffegökar. Tillståndet i byn var nämligen då sådant att det var bara de två som "nyttjade starkt", som det hette. De övriga gubbarna i byn var blåbandister.

Karl Södergrens två söner Karl och Joel köpte sedermera gården, som alltjämt finns kvar inom släkten. Dagens ägare, son till Joel, är Sven Södergren.

Johanssons (Jan Pers) .

Vid sekelskiftet ägdes gården av Johan Pettersson, född i Harfall och kom till byn i samband med giftermålet 1876. I dagligt tal kallades gården för Jan Pers. Hustrun Kristina (1857-1932) var en mycket klok och märklig kvinna. Hon blev den förste av sitt kön i byn och kallades moster, som var en hederstitel på den tiden. Moster Kristin fanns alltid till hands för råd och hjälp. När det blev dags för någon av byns kvinnor att föda barn, var det alltid moster Kristin som kallades först. Han var aldrig rådvill. Hon satte en gryta vatten på spisen, tog fram badbaljan och letade rätt på babykläderna, allt i avvaktan på den nye familjemedlemmens och barnmorskans ankomst. Den senare kom alltid med hästskjuts på den tiden.

Johan och Kristina fick två söner. Den yngste sonen Karl dog 1918 i den då så fruktade spanska sjukan. Den äldste sonen Johan ärvde gården, som alltjämt finns kvar inom släkten på spinnsidan, först genom Gudrun och Nils Furusjö och de nuvarande ägarna Birgitta och Bengt Ekman.

Mellangården (Per Mats).

Detta är den äldsta släktgården i byn. Dessutom synes den aldrig ha varit delad utan har i stort sett sin ursprungliga storlek. Vid sekelskiftet ägdes den av Pehr Mattsson (1846-1915). Hustrun Katharina Matilda (1851-1893) var född i Håkansbo och var bara 42 år vid sitt frånfälle. Pehr Mattsson var känd som en mycket aktad och betrodd person både i byn och i socknen och fick bl.a. förtroende som nämndeman. Han var också känd som en för sin tid modern och framsynt lantbrukare. Han var en man av ordning och reda. När man i dag går över gårdens ägor ser man grindstolpar av huggen sten som alltjämt står kvar som äreminnen över honom och hans tid.

Makarna fick fyra barn, en dotter och tre söner. Äldsta sonen Edvard var mycket motorintresserad och 1919 blev han den förste i byn som skaffade sig ett motorfordon, en motorcykel av märket Excelsior med sidovagn. Det var förstås en sensation. Och som femåring hade jag att tillsammans med mina föräldrar förmånen få följa med på en motorcykelfärd till släktingar i Slada i Hållnäs. Edvard körde, far satt på bönpallen och mor och jag i sidovagnen. En annan höjdpunkt under resan var att jag fick se havet för första gången. Två stora upplevelser på samma dag att skryta över för de andra småpojkarna i byn. Året därpå (1923) blev Edvard också den förste bilägaren i byn en splitterny T-Ford.

Efter Pehr Mattsson övertogs gården av näst äldste sonen Aron Persson och dennes hustru Hulda, född Sikberg från Storgubben. Gården fin

kvar inom släkten, först genom Vera och Einar Lövkvist och nuvarande ägaren Maths Lövkvist.

Missionshuset (Bönhuset)

Pehr Mattsson skänkte tomtmark till ortens missionsförsamling, som 1899 började bygga en samlingslokal, som invigdes påföljande år. Grannsämjan var god och alla i byn och i orten i övrigt hjälptes åt med bygget. En del bidrog med timmer och annat virke och en del utförde dagsverken. År 1924 skedde en tillbyggnad av kök och serveringslokal.

Missionshuset som nu är hundra år har varit en uppskattad samlingsplats och något av ett kulturcentrum för byn. Där gick vi barn i söndagsskola och hade våra sommar- och julfester varje år. Allmänna sammankomster såsom skördefester och auktioner var tradition. Blåbandsföreningen som fick använda lokalen hade ofta besök av kända föredragshållare. Dessutom hade föreningen ett eget bibliotek, som var öppet för utlåning varannan söndag. Höjdpunkten i missionshusets historia är förmodligen när ärkebiskopen Natan Söderblom kom på besök till byn i samband med en visitation av Österlövsta församling.

Norrgården (Hallbergs)

Även denna gård lär en gång i tiden ha delats mellan två bröder i samband med arvskifte. Den nya gården flyttade efter någon tid ut sina bopålar drygt hundra meter norrut (C:1). Vid sekelskiftet ägdes huvudgården av Jan Knutsson, i dagligt tal kallad för Knut-Jan. Gården såldes 1913 till Arvid Hallberg, som tidigare bott i Stenas. Hustrun hette Auguste och kom från Bovreten.

Arvid Hallberg var inte bara lantbrukare utan också en duktig snickare och byggmästare som byggde egen ladugård med loge. På gamla dar, sedan sonen Ture med hustru Leila Övertagit gården, sysselsatte han sig med finsnickeri och tillverkade på beställning ett otal vävstolar till vänner och bekanta. Han blev över nittio år gammal. Gården finns kvar inom släkten, numera på spinnsidan genom dagens ägare Ann-Charlotte och Tommy Karlsson.

(Sandströms)

Detta är den gård ibyn som jag känner bäst till enär jag själv och minsläkt är involverad i dess historia. Min morfar Anton Sandström med

hustru Kristina flyttade till byn 1898 och köpte gården av Petter Ernström. De kom från Hållnäs, hade åtta barn, varav sju nådde vuxen ålder, bl.a. min mor Amanda som var näst äldst av barnen. När familjen kom till byn var endast de tre yngsta kvar i hemmet. De övriga var utflugna. Morfars föräldrar var bönder i Hållnäs, men som yngste sonen fick han börja som fiskare. Blev ägare till en liten gård i Storsten och köpte senare gården Sandbro i Slada by.

Orsaken till att familjen i slutet av seklet flyttade till Imundbo berodde med all sannolikhet på närheten till Lövstabruk. Dess järnhantering, jord- och skogsbruk gav rika tillfällen till arbete och sysselsättning för ortens befolkning. Bönderna kunde avverka egen skog och producera träkol och sälja till hammarsmedjan, skogsbruket gav också möjlighet till vinterkörslor. Det unika i detta sammanhang var att gården i Slada icke avyttrades förrän sju år senare, vilket betydde att morfar hade två gårdar att bruka och sköta samtidigt, nog så tidsödande och mödosamt med tanke på det långa avståndet emellan gårdarna.

Sedan de gamle gått bort övertogs gården av sonen Emil Sandström, med hustru Hilma, som fostrade upp fem barn. Tyvärr finns inte gården kvar inom

släkten längre. Merparten av jord- och skogsmark har återgått till huvud-gården Norrgården. Återstoden är numera en s.k. hästgård. Nuvarande ägare

är, Rune och Vailet Holm.

Hagalund (Skräddars)

När min mor Amanda Sandström och min far Johan Monie gifte sig Allhelgonadagen 1904 i Hållnäs prästgård hade de båda skaffat sig en yrkesutbildning. Far som skräddare och mor som stickerska och strykerska. Mor hade redan 1902 av sina föräldrar fått tomtmark som de planerat och uppfört ett bostadshus på. Det stod färdigt för inflyttning efter vigseln och inventarierna, som tillverkats av en möbelsnickare i Karö. Sedan röjde de och odlade mark till trädgård och potatisland, planterade fruktträd och bärbuskar. Far han sydde kläder till ortsbefolkningen och mor, som skaffat sig en stickmaskin, tillverkade strumpor och ylletröjor på beställning samt strök och stärkte skjortkragar och bröstveck som användes av männen till högtidsdräkt. På den tiden fanns ingen konfektionsindustri och inga färdiga varor att köpa över huvudtaget utan det mesta måste beställas och tillverkas hantverksmässigt.

De fick två söner Bertil 1907 och Herbert 1909. Under åren 1907 - 1917 drev de en lanthandel på kommissionsbasis till storbonden och köpmannen Anders Edling i Andersbo. Systemet gick ut på att varor levererades en gång i veckan med en veckas kredit och betalades vid påföljande veckas

leverans. Dessutom hade far köpt och odlat upp fem tunnland jord, byggt ladugård med loge 1911, skaffat djur och blivit den tidens grönavågare. Självfallet svarade far för grovjobbet och mor hade ansvaret för kreaturens och affärens skötsel. Den senare hade särskilt under krigsåren blivit allt mer arbetsam och tidskrävande med ransoneringar och ransoneringskort. Till råge på allt detta började jag som blivande sladdbarn att göra mig påmind om min blivande ankomst senhösten 1917. Något måste göras och det var enklast att avveckla affären, och så blev det.

Johan och Amanda bodde kvar på gården i stort sett så länge de levde. Johan dog 1955 och Amanda 1963. Men långt innan hade de avvecklat jordbruket och sitt tidigare yrkesarbete. Tiderna hade förändrat och ingen av oss tre bröder hade möjlighet att bosätta oss på gården. Men min hustru Birgit och jag övertog trots det gården och har trivts där som sommarboende. Gården finns alltjämt kvar inom släkten och ägs l dag av sonen Lars Monie och dottern

Katarina Bornestedt.

Som en liten kuriositet kan nämnas att vår gård har ett alldeles eget namn. Det har sin egen historia. När gården en gång i tiden avstyckades från morfars gård, frågade lantmätaren av någon konstig anledning vad den nya gården skulle heta. Mor som hade förälskat sig i just namnet Hagalund föreslog att det namnet skulle kunna passa inte minst med tanke på den närbelägna björkbacken. Nu står Hagalund på Generalstabens karta över området.

Handelsboden (Strömboms)

Byggnaden med förråd och bostad för handelsmannen och hans familj började uppföras 1922 och kunde tagas i bruk året därpå. Min morbror Emil Sandström hade sålt tomtmarken för ett hundra kronor. Den förste ägaren härstammade från Sälsjön och hette Emanuel Strömbom, hustrun Augusta kom från Uppsala. De hade kommit till byn något år tidigare och då bott i Norrgårdens gamla mangårdsbyggnad och under tiden drivit en liten provisorisk lanthandel. Den var välkommen sedan byn några år saknat en sådan. Under den tiden hade byborna nödgats göra sina inköp av livets nödtorft i Lövstabruk eller i Vamsta, som på den tiden var en storby med affärer och många olika slag av hantverkare.

Som en kuriositet kan nämnas att Emanuel Strömbom hade en bror som var busschaufför på linjen Uppsala - Gamla Uppsala. Han var en gammal erfaren och skicklig bussförare som aldrig lät sig stressas. Han körde alltid lugnt och säkert, var suverän på att taga sig fram med den stora bussen genom den tidens trånga gator och gränder i stan. Han var mycket uppskattad av de äldre resenärerna, men de yngre kallade honom för Lusbom.

Makarna Strömbom drev affären i byn i drygt tjugo år. Därefter flyttade de till Uppsala och fortsatte med affärsverksamhet. Sedan dess har det funnits några olika ägare till affären som prövat på affärslivet med skiftande framgång. Den siste innehavaren var Einar Lindberg från Högberget. Han övertog verksamheten i mars 1950 och drev den även han i drygt tjugo år, men drabbades också av den stora lanthandelanedläggningen och den 16 juni 1973 hölls auktion på restlager och inventarier. Därmed var epoken lanthandel i byn avslutad.I min barndom var handelsboden en andra samlingspunkt för byns folk, om än i mer profan form än missionshuset. Här samlades vi tre kvällar i veckan under gemytligt samspråk i väntan på postbudets ankomst. Gården används numera för sommarboende. De nuvarande ägarna är Lena Larsson och Leif Johansson.

Härmed är min lilla och ofullständiga historik över vår by avslutad. Jag har skildrat den som jag såg, upplevde och minns den från mig ungdomstid.

Yngve Monie 1999